E-Post


Kontakta webmaster


 

www.lars-kamel.se

Solenergi nämns ofta som ett miljövänligt och lovande alternativ till konventionella energislag. Solenergin är egentligen inte ett, utan två olika, alternativ. Dels handlar det om att försöka ta till vara värmen i solstrålningen och lagra den till kallare dagar. Dels handlar det om att med hjälp av solceller försöka omvandla solstrålningen till elektricitet.

Varje kvadratmeter av jordytan tar i genomsnitt emot cirka 340 W (Watt) solstrålning i varje ögonblick. När det gäller inkommande solljus är det egentligen ganska meningslöst att tala om medelvärdet. Solen lyser bara på dagen och dagarna är ju olika långa vid olika årstider, såvida man inte befinner sig nära ekvatorn. Nära polerna är solen uppe flera månader i sträck, för att sedan befinna sig under horisonten i flera månader. Dessutom finns det moln som skymmer Solen och hindrar en del av ljuset att nå ytan. Hur mycket solenergi som når jordytan varierar kraftigt med tid och plats.

Lika fullt innebär 340 W per m2 en rejäl potential. Det skulle till exempel räcka med att täcka några procent av Saharas yta för att ge all elektricitet som världen behöver. Över Sahara är det dessutom sällan molnigt, så där ligger genomsnittet till och med högre. Men är det då realistiskt att täcka en del av Sahara med solceller?

För det första, skulle det innebära en tillverkning av solceller som vida överstiger den totala produktionen av solceller hittills i världshistorien. Det är ett problem bara att tillverka så många, och dessutom bör ju tillverkningen ske miljövänligt för att solenergin ska kunna kallas miljövänlig. Ett olösligt problem är det kanske inte, men svårt är det sannerligen.

För det andra, måste solceller vara rena och hela för att fungera effektivt. Blir de det minsta smutsiga eller repiga, faller effektiviteten snabbt, och man får inte ut så mycket elektricitet som man hoppades. Nu är ju sandstormar en typisk företeelse i Sahara, och sand både kan repa och lägga sig som smuts över solceller. Det är svårt att tro att det går att bygga stora skydd mot sandstormar. Och om det går, hur mycket kostar det? Alternativet är då att se till att hålla solcellerna rena från sand hela tiden. Vilka ska då stå för städjobbet? Människor eller robotar? Några robotar som klarar uppgiften finns inte i dagsläget, men kanske kan utvecklas i framtiden. Vare sig städarna är av kött och blod eller elektroniska, krävs ett stort antal för att hålla tusentals kvadratkilometer solceller rena. Dessutom krävs naturligtvis annat underhåll. Till exempel behöver ju trasiga solceller bytas ut. Det skulle krävas arbetskraft i storleksordningen en armé för att sköta om dessa solceller, och den arbetskraftsarmén kräver ju också i sin tur underhåll.

För det tredje styrs de flesta av länder där Sahara ligger i dag av olika sorters tyranner eller diktaturer. Tänk vilken debatt det är om det är klokt att köpa naturgas från Ryssland, där presidenten ändå är vald i ett någorlunda demokratiskt val. Är det då på något sätt klokare att lägga produktionen av elektricitet under kontroll av personer som inte är valda alls, utan har ärvt eller med vapen erövrat sina maktpositioner? Eller ska området för solcellerna köpas eller erövras med vapenmakt? Då lär det krävas en armé för att försvara det också. Kanske behöver solcellerna också försvaras mot terroristangrepp? Ett område så väsentligt för (väst)världens välstånd skulle i alla fall i dagens värld locka terrorister. Men kanske kommer framtidens värld att vara annorlunda?

För det fjärde innebär transport av elektricitet att mycket av den försvinner på vägen. Inte för att någon stjäl den, utan för att ledningarna gör motstånd mot strömmen, så att en del av den omvandlas till värme. Ju längre transporter, desto större blir problemet. Om man kunde göra supraledande elledningar skulle problemet i stort sett försvinna, men material som är supraledande vid normala utomhustemperaturer verkar vara mycket långt borta, om de ens går att tillverka.

För det femte leverar solceller i Sahara ingen elektricitet när det är natt i Sahara. Världen använder däremot elektricitet dygnet runt. Eftersom elektricitet i stort sett inte går att lagra, innebär detta ett i stort sett olösligt problem för den här idén. Möjligheten finns förståss att ha solceller i ett antal ökenområden utspridda över jordklotet. De flesta av invändningarna ovan gäller även den modifierade idén. Det blir fortfarande problem att underhålla solcellerna, med transporter, och med politik.


Min slutsats är att det är totalt orealistiskt att tro att det går att producera världens elektricitet med stora ytor solceller i Sahara eller andra öknar. Bygger man stora anläggningar med solceller i andra områden, tar de plats för växter och djur. Då är den inte miljövänlig längre. Solcellselektricitet kan vara bra för lokala behov, men för storskalig elproduktion duger den inte.